Europa: Sponsor av kriget – Statist i freden.
Bryssels byråkrater står nu på rad och skriker: ”Varför är inte Europa med i fredsförhandlingarna mellan USA och Ryssland?”
Frågan är rörande – nästan poetiskt naiv. Svaret är däremot smärtsamt enkelt: under snart fyra år av konflikt har Europa inte vid ett enda tillfälle gjort ett seriöst försök att närma sig fred. Ingen diplomati, ingen dialog, bara ett monotont mantra: skicka mer vapen, skicka mer pengar, förläng kriget till dess sista ukrainska kropp faller.
Narrativet har varit tydligt: fred är suspekt, krig är ”solidaritet”.
Och nu vill EU:s ordförande – hon som ingen av oss europeiska medborgare faktiskt valt – skriva ut ännu en check. Den här gången på 100 miljarder euro till Zelenskyjs regering, en regering som redan dignar under korruptionsskandaler som vore de ett nationellt kulturarv.
Har Ursula von der Leyen och hennes följe ställt en enda besvärlig fråga om kontroll, uppföljning eller ansvar för de skattepengar som redan skickats till Kiev?
Svaret är ett rungande nej. Inte ens ett symboliskt hummande. Inget intresse av vart pengarna hamnat – i försvar, i fickor, i dimman.
Men nu när kassan ekar tom vill man trycka euroobligationer, och som garanti använder man – håll i er – frysta ryska tillgångar. Ett slags geopolitiskt pantbanksbesök i desperationens sista timme.
Belgien protesterar, av ren självbevarelsedrift, mot att EU ska torpedera sin sista gnista trovärdighet genom att öppet normalisera statsstyrd konfiskation. Men Bryssel lyssnar sällan på sina egna medlemmar när paniken väl slagit rot.
Vem tjänar på detta?
– Inte Europa.
– Inte Europas skattebetalare.
– Inte Europas säkerhet.
Det är den korrupta regimen i Kiev och den amerikanska vapenindustriella apparaten – med god assistans från Wall Street och The City of London – som gnuggar händerna. Man skulle nästan tro att krig blivit en abonnemangstjänst, och Europa betalar premiumversionen utan att ens läsa villkoren.
Och så står vi här, i ett Europa som lyckats med det historiskt svåra: att isolera sig från världen. Kina ser oss inte som en partner. Ryssland gör det definitivt inte. USA betraktar oss som en satellit med kreditkort.
Europa, kontinenten som en gång var diplomatins finrum, reducerad till en statist i sitt eget drama. Det är tragiskt. Men framför allt är det självförvållat.
Av:
Luis Abascal 22 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal