USA har långt ifrån övergett vare sig sin närvaro i Ukraina eller sin ambition att upprätthålla ett politiskt, ekonomiskt och militärt herravälde. Landet står kvar som en ständig skugga över konflikten.
CIA och brittiska underrättelsetjänster har vävt ett tätt nät av satellitbaserad intelligens och navigation; det är de som pekar ut målen och drar i trådarna när ukrainska attacker riktas mot mål inom den Ryska federationen. Kriget förs inte bara med vapen, utan med kartor, signaler och osynliga händer.
Vladimir Putin, som i vissa ryska kretsar betraktas som ”alltför vänligt inställd till väst”, framstår samtidigt som djupt uttröttad av västvärldens ständiga cirkus kring fredsförhandlingar. USA spelar en trefaldig roll: logistisk leverantör, strategisk mellanhand och numera även självutnämnd fredsmäklare. Just denna ambivalens – att vara både tändsticka och brandman – har gjort att den Ryska federationen inte längre vill riskera att bli bedragen ännu en gång. Därför kommer man att ”förhandla” på sitt eget sätt: genom att avgöra frågan på slagfältet, fullt medveten om att vare sig USA eller Europa förmår tänka bortom den ideologiska bur de själva byggt.
Samtidigt fortsätter Europa att gå på lina, spänd rakt ut mot Ryssland, trots att stegen leder mot ekonomisk, politisk och militär utmattning. I denna självpåtagna blindhet tycks man inte inse att den dag Putin försvinner, kan hans efterträdare vara betydligt mindre återhållsam. Då kommer Europa inte att ges tid för eftertanke, utan mötas av kraft. Det är först då, i efterklokhetens hårda ljus, som många européer kommer att sakna Vladimir Putin.
Vad är då vägen tillbaka till förnuftet?
Svaret är en ny generation politiker – obefläckade av den ideologiska självmordsspiral som dagens byråkratiska skikt och politiska ”monarker” i Bryssel, tillsammans med ledarskapen i Frankrike, Polen, Tyskland samt de baltiska och nordiska länderna, representerar. En generation som vågar lämna den koloniala reflexen och det postkristna tomrummet där krig ses som utvecklingens motor.
Europa behöver ledare som kan se krigets slut som början, inte som ett misslyckande. Ledare som förstår att samarbete med Ryssland, BRICS, USA, Afrika och Latinamerika inte är ett hot utan en möjlighet. En ny Kosmovision – rotad i övertygelsen om alla människors lika värde, i respekten för nationers suveränitet och integritet, oavsett om de är stora eller små.
Först när Europa återvinner denna bredare horisont kan kontinenten lämna skymningen och åter börja röra sig mot ljus.
Av:
Luis Abascal 1 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal