EU:s överstatliga ambitioner växer och Ursula von der Leyen drömmer om en egen KGB.
Staten och nationen är två helt olika varelser, åtminstone i teorin. Nationen består av människor av kött, blod, misstag och drömmar. Staten består av institutioner, tjänstemän, paragrafarkitektur och, allt oftare, politiska karriärister med livstidsanställning i ”det europeiska projektet”. Det är bara i totalitära system som staten och nationen smälts samman till ett och samma heliga block – en sorts politisk cement där medborgaren reduceras till dekor, inte deltagare.
Och ändå tycks just denna sammanblandning vara dagens europeiska modetrend. Ursula von der Leyen – en ickevald funktionär med mer makt än de flesta europeiska regeringschefer – är bara frontfiguren för en byråkratisk superstruktur som ingen röstade fram men som alla förväntas lyda. En konstruktion där demokratin spelar biroll och där legitimitet ersatts av ”effektivitet” – en favoritterm i varje teknokratisk evangelium.
Under tiden växer EU:s ambitioner: egen armé, digital euro som allenarådande valuta, gemensam beskattning, och nu planer på en europeisk underrättelsecentral – låter det bekant? En sorts ”europeiskt CIA” vars uppdrag är att skydda oss från desinformation, vilket i praktiken kan betyda att skydda makten från kritik. Censur i ”omsorgens” kostym är fortfarande censur; det spelar ingen roll hur många EU-flaggor man tvättar den i.
När unionen tar ytterligare steg in i en överstatlig maktstruktur riskerar de nationella parlamenten att reduceras till kuliss – ett slags demokratiska souvenirer från förr, placerade i glasmontrar bredvid andra museiföremål.
Och mitt i detta pågår en militär kapprustning som Europa inte ens kan vinna om syftet verkligen vore att utmana Ryssland – världens mest kärnvapenmättade stat, som kan lägga kontinenten i aska innan Bryssel hunnit skriva ett pressmeddelande.
Så varför denna mani att rusta upp?
Svaret ligger kanske närmare hemmet än propagandan vill erkänna. Ett Europa där industrier flyttas bort, välfärden monteras ned, arbetslösheten stiger och de sociala sprickorna vidgas – ett sådant Europa riskerar att få ett folk som säger ifrån. Och då behövs naturligtvis ett rejält lager drönare, övervakningssystem, pansarfordon och ”beredskapsstyrkor”. Inte för att skydda oss från Ryssland, utan för att skydda makten från oss.
För vad är mer praktiskt för en storpolitisk elit än att ha en armé redo – inte för att försvara nationen, utan för att domesticera den?
Av:
Luis Abascal 14 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal