Globaliseringen, sådan vi lärde känna den, har nått sin ideologiska pensionsålder.
Det som en gång presenterades som en neutral arkitektur för samarbete har i praktiken varit ett system av överbyggnader – IMF, Världsbanken, WHO, EU, Nato, G7 – där beslut färdats uppåt, bort från folk, nationer och verklighet. Nu knakar konstruktionen. Inte av olycka, utan av utmattning.
USA, detta senmoderna imperium, befinner sig i ett klassiskt historiskt skede: när makten inte längre övertygar, återstår gester. Symboliskt våld. Fysiskt våld. Tullhot, militär retorik, ekonomisk utpressning – desperata ryckningar hos en makt som redan intuitivt förstått att världsherraväldet är ett minne, inte ett projekt.
World Economic Forum i Davos framstår i detta ljus inte längre som ett framtidslaboratorium, utan som ett paleontologiskt museum. En samling välputsade dinosaurier som fortfarande tror att klimatet går att förhandla med. Det är mindre konferens och mer begravning. Och begravningsentreprenörerna är många: Donald Trump med sin slägga, BRICS med sin demografi, Ryssland med sin råvara, Kina med sin industriella tyngd och Indien med sin civilisatoriska tålamod.
Detta är inte en kris. Det är inte ens en övergång. Det är en tektonisk, brutal och ideologisk jordbävning. Kontinenter flyttar sig. Världsordningar spricker. Det gamla språket räcker inte längre till.
Europa står under tiden handfallet, med byxorna vid anklarna, blickande upp mot Daddy i Washington – medan den amerikanske finansministern Scott Bessent lugnt instruerar européerna att “sitta still i båten och andas djupt”, samtidigt som paddeln hålls över deras huvuden i form av tullhot och ekonomiska repressalier. Det är svårt att avgöra om detta är geopolitik eller gruppterapi.
Makt mäts inte längre främst i deklarationer om värderingar, utan i tillgång till guld, energi, olja, metaller – och i förmågan att handla utan att behöva be om lov.
Om BRICS-länderna fortsätter att handla i egna valutor, håller ihop som block och avstår från att hota varandra med sanktioner och militärmakt, förskjuts tyngdpunkten obönhörligt. Inte genom moral – utan genom gravitation.
Europa måste därför sluta förnedra sig. Inte av antiamerikanism, utan av självrespekt. Kontinenten saknar egna energikällor, strategiska råvaror och demografisk kraft. Utan dialog med Ryska federationen och utan ett rationellt, avideologiserat förhållande till BRICS riskerar Europa inte marginalisering – utan kollaps.
Ensamt är inte starkt. Det är isolerat.
Och som Kanadas premiärminister Mark Carney nyktert konstaterade: ”Alla medelstora nationer måste ingå i allianser för att överleva.” Frågan är bara vilka allianser som bär framtid – och vilka som mest liknar minneslundar.
Världen håller inte på att gå under. Den håller på att byta riktning.
Den som klamrar sig fast vid gamla kartor riskerar att gå vilse – även om kompassen är tillverkad i Davos.
Av:
Luis Abascal 21 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal