Barbarossa 2.0: Nu med EU-logga.
När Tysklands försvarsminister med allvarsam min förkunnar att Europa och NATO måste befinna sig i krig senast 2029 eller innan, reagerar inte befolkningen med fasa, utan med ett gallupnick: 53% instämmer.
Det är som att man i förbundsrepubliken väckt en gammal ritual – den där reflexen att marschera mot katastrofen med beslutsamhet, ordning och medicinsk undersökning för samtliga 18-åringar. Ordning muss sein (Das muss sein=det måste bli så), även när det gäller mobilisering.
Läkarundersökning som första steg mot fronten: som om man vill säkerställa att ungdomarna åtminstone är friska när man skickar dem in i nästa europeiska tragedi.
Man skulle kunna tro att ett land som en gång fyllde kontinenten med ruiner, krigskyrkogårdar och den mörkaste av mänskliga avgrunder – Förintelsen – skulle uppvisa en aning historisk eftertänksamhet. Men nej.
Historien behandlas som en gammal kvittohög: obehaglig men lätt att stoppa i lådan och glömma bort.
Och nu talas det åter om Öst. Om hotet där borta bortom horisonten, om behovet av att rusta, om att ”visa styrka”.
Det luktar inte bara geopolitik – det luktar déjà vu. Som om Operation Barbarossa bara var en misslyckad pilotavsnitt och man nu äntligen fått budget för en reboot.
Det tyska politiska etablissemanget, från socialdemokratiskt till kristdemokratiskt, tycks fullt redo att åter ta tåget österut.
Vad är skillnaden denna gång?
Man är medveten om att slutscenen kan innehålla kärnvapen. Men vad gör väl det när russofobin är så frän att den bedövar både logik och självbevarelsedrift?
Ekot från Nürnbergprocessen viskar fortfarande mellan Europas ruiner, men i Berlin verkar man höra något annat: kanske Hitlers ord om Lebensraum, kanske bara ett nostalgiskt sus av geopolitisk revanschism.
Den tyska pressen lugnar. EU nickar. NATO applåderar – åtminstone så länge någon annan betalar räkningen. Och i korridorerna drömmer vissa militärromantiker, förödmjukade av nederlaget i Ukraina, om ett ”fjärde rike” i form av en värdegrundens stormakt, fastfirmad i Washingtons säkerhetsdoktrin.
Men denna gång, till skillnad från 1941, finns en obestridlig detalj: Alla vet redan hur det slutar. Inte med segerparader, inte med nya kartor, inte ens med kapitulationer. Utan med tystnad – den sortens tystnad som följer efter bländande ljus och bränt stoft.
Europa borde ha lärt sig. Men som sagt: historien går inte i cirklar. Den går i sömnen. Och som alltid är det folken som riskerar att vakna sist – och betala priset.
Av:
Lusi Abascal 18 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal