USA reser världen runt med friheten som exportvara, noggrant förpackad i sanktioner, hot och moraliska föreläsningar.
Venezuela och Iran utpekas som bristfälliga demokratier, platser där människan ännu inte förstått sitt eget bästa – åtminstone inte på amerikanskt vis.
Samtidigt, i Arktis tystnad, sker ett mindre högljutt mirakel: friheten tas inte med dit, den tas därifrån. Grönlands invånare reduceras från politiska subjekt till geopolitiska tillgångar. Inte människor med rätt till självbestämmande, utan ett territorium med “strategiskt läge” och “framtida potential”. Ett ordval som alltid låter tekniskt, aldrig moraliskt.
Donald Trump stjäl inte friheten med tanks och soldater, utan med ett leende och ett kontrakt i bakfickan. Det är en mer sofistikerad metod.
Kolonialismen har lärt sig nya ord, men behållit samma innehåll. Man säger inte längre “vi äger er”, man säger “detta är i ert intresse”.
Här uppstår den filosofiska klarheten: frihet är helig – så länge den inte står i vägen för makt.
Demokrati är ovärderlig – tills den röstar fel. Självbestämmande är en princip – men inte för alla, och definitivt inte för dem som råkar bo på något som stormakter vill ha.
Det är därför USA kan tala om frihet i Caracas och Teheran, samtidigt som den tyst demonteras i Nuuk. För frihet är inte ett universellt värde i denna världsordning, utan ett retoriskt verktyg. Ett ord man använder utåt, och beslagtar inåt.
Satiren är enkel: imperiet predikar frihet som religion, men utövar den som äganderätt. Och Gud, som alltid i historien, råkar stå på den starkares sida.
Av:
Luis Abascal 20 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal