När imperier inte längre kan legitimera sin makt med moral, talar de i stället med muskler.
USA:s anspråk – öppna eller förtäckta – på länder och naturtillgångar i Venezuela, Kanada, Mexiko, Grönland, Panamakanalen och bortom, är inte uttryck för säkerhet, utan för omättlig dominans. Det är inte försvar – det är arvtagandet av kolonialismens sista reflexer.
Ur denna verklighet föds en farlig, men rationell tanke hos små stater:
Om lagen inte skyddar oss, måste skräcken göra det.
Här uppstår den moraliska paradoxen i vår tid. Små nationer börjar betrakta kärnvapen inte som aggression, utan som sköld. Inte som maktmedel, utan som existensbevis. De ser på Nordkorea – ett land som länge hotades, sanktionerades och militärt trakasserades – och drar en kall slutsats:
När kärnvapnen kom upphörde trakasserierna.
I dag är Nordkorea inte älskat – men fruktat, och därmed respekterat i en värld som allt oftare endast förstår maktens språk. Detta är inte ett försvar av kärnvapen, utan en anklagelse mot den globala ordning som gör dem rationella.
Men varje stat som beväpnar sig med apokalypsens nycklar ökar risken exponentiellt. När fler nationer – som Iran och andra – närmar sig denna gräns, närmar sig mänskligheten ett tillstånd där misstag, panik eller hybris räcker för att förvandla planeten till aska. Kärnvapen är inte bara vapen – de är civilisationens självmord i vänteläge.
Frågan blir då oundviklig:
Hur stoppar man spridningen av det yttersta våldet?
Inte genom fler militärallianser byggda på hot.
Inte genom NATO, vars existens vilar på permanent fiendebild och eskalerande rustning.
Utan genom en ny internationell säkerhetsarkitektur, där säkerhet inte skapas genom överlägsenhet, utan genom ömsesidig bindning och rättslig tvångskraft.
Världen behöver:
- Bindande internationell lagstiftning som kraftigt begränsar och Avvecklar kärnvapen.
- Ett slut på imperiers belicistiska rätt att hota, invadera och plundra.
- En global överenskommelse där inga stater står över lagen, oavsett flagga.
Sanningen är obekväm men klar:
Med tillräckligt många kärnvapen i omlopp kommer någon förr eller senare att använda dem.
Detta är inte ett hot – det är statistik. Och när det sker, finns inga segrare, inga imperier, inga gränser. Bara tystnad.
Att stoppa spridningen av kärnvapen är därför inte en geopolitisk preferens – det är ett moraliskt ansvar för mänsklighetens överlevnad.
Att stoppa de krigiska imperierna är inte radikalism – det är självbevarelsedrift.
Av:
Luis Abascal 5 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal