Europa - Hatets återkomst i civilisationens kostym.
Jag skulle vilja måla en optimistisk bild av år 2026. Det vore elegant, trösterikt och i linje med de officiella pressmeddelandena. Men historien tillåter inte alltid kosmetika.
Europa har ännu en gång väckt ett gammalt, välbekant spöke: Det gränslösa hatet.
Inte bara mot Ryssland som stat, utan mot ryssar som folk – och, mer generellt, mot slaviska folk, mot migranter, mot ”de andra”. Hatet har bytt vokabulär men inte innehåll. Det bär nu slips, talar om värdegrund och citerar folkrätt selektivt.
En gång i tiden var det judarna. Resultatet känner vi: Två världskrig, Industriellt massmord och Ett moraliskt sammanbrott som fortfarande borde eka i Europas samvete. Men Europa tycks aldrig bli färdigt med krigets logik och hatets bekvämlighet. Minnet är kort, arrogansen lång.
Handen på hjärtat: tyskar, holländare och engelsmän ser ner på spanjorer, italienare och portugiser. Det är inte längre en fråga om fördomar, utan om strukturell föraktfullhet – synlig i ekonomisk disciplin, politisk retorik och social behandling. Solidaritet är ett ord man uttalar, inte ett man praktiserar.
Samtidigt ser Europa – med en närmast entusiastisk likgiltighet – på när ryssar dödas, vare sig de är soldater eller civila. Massmedierna applåderar i det tysta. Människoliv reduceras till geopolitisk statistik.
Europa tittade dessutom bort när massakrer ägde rum i Lugansk och Donetsk efter 2014, utförda av ukrainska nationalistiska och extremistiska element. Då var tystnaden öronbedövande.
Selektiv indignation är också en form av lögn.
Polen, de baltiska staterna och delar av Norden talar öppet – eller halvt öppet – om att ”bryta upp” Ryssland, balkanisera landet, försvaga det till oigenkännlighet. Under den moraliska fernissan finns ett gammalt imperiellt begär: Kontroll över territorium, Resurser och Energi. Historien upprepar sig inte, sägs det – men den rimmar, ofta brutalt.
Ironin är monumental. Europa saknar i dag energi, industrin är i praktiken paralyserad och ekonomin rör sig kring nolltillväxt. Kontinenten producerar moraliska deklarationer men importerar det mesta annat. Ändå talar man om ett existentiellt krig mot Ryssland – som om ekonomisk stagnation vore ett strategiskt vapen.
Geopolitiskt räknas Europa knappt längre. Kontinenten har reducerats till en marknad, ett konsumtionsområde utan egen strategisk vilja. Utan USA har Europa – bokstavligen – ingenting: ingen militär autonomi, ingen energisäkerhet, ingen sammanhängande utrikespolitik.
I realiteten har Ryssland redan strategiskt besegrat Nato i Ukraina. Under 2026 kommer sannolikt Zelenskyj och hans närmaste krets att försvinna – kanske till Israel, kanske till historiens fotnoter – med de pengar som aldrig var avsedda för återuppbyggnad. Då sker scenbytet.
Plötsligt står Europa och Ryssland ansikte mot ansikte. Inte genom ombud, inte via presskonferenser i Washington, utan direkt. Med all den historiska misstänksamhet, rädsla och fördom som ackumulerats under århundraden.
Ryssland kommer då att kräva en ny europeisk säkerhetsarkitektur – inte bara för sig självt, utan för hela kontinenten. Kärnan är tydlig: Nato tillbaka till 1997 års gränser.
Vi minns svaret från Europa och Nato i december 2021:
– ”Vi gör som vi vill.”
– ”Vi expanderar så mycket vi vill.”
Den arrogansen var möjlig då, under amerikanskt paraply. Den är inte självklar i dag. Europa bör därför tänka två gånger innan det svarar Ryssland om hur Europas säkerhet ska ritas om. Utan USA:s aktiva stöd är det svårt att föreställa sig samma tonläge, samma självsäkerhet, samma kaxighet som 2021.
Valet är Europas – inte Washingtons. Ryssland som strategisk partner i en multipolär värld, eller Ryssland som fiende på ett slagfält. Europa varken har resurser, enighet eller moralisk trovärdighet att dominera.
Historien är obarmhärtig mot de som vägrar lära av den.
Europa står ännu en gång vid ett vägskäl. Frågan är inte vad Europa säger – utan om kontinenten denna gång förstår vad den riskerar att förlora
Av:
Luis Abascal 31 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal