Den stora europeiska ögonbindeln – Den moraliska bokföringens stora tystnad.
Det är en märklig epok vi lever i. Av Europas 27 medlemsländer – samma länder som älskar att undervisa andra om transparens, rättsstat och ansvarstagande – har inte ett enda krävt en fullständig redovisning över de hundratals miljarder som pumpats in i Ukraina. Inte ett enda. Det är som om kontinentens regeringar kollektivt tagit på sig en ögonbindel och samtidigt inbillat sig att de därmed blivit mer klarsynta.
När ännu en av Zelenskyjs närmaste män nu avgår, fångad med händerna djupt nedkörda i syltburken, reagerar europeiska ledare med den välbekanta kombinationen av chock och amnesi.
”Oj, hur kunde detta hända?” frågar de – samma människor som aldrig ställde en enda kritisk fråga om vart pengarna faktiskt tog vägen.
Men kanske är Ukrainas moraliska förfall inte en avvikelse utan en spegel. En spegel som visar Europas egen dekadens: ett EU där korruption ignoreras så länge den tjänar rätt narrativ, där neonazism kan reduceras till ett PR-problem, där minoriteter offras på geopolitikens altare, och där förbud mot språk, kyrkor, partier och oppositionella ursäktas med att ”omständigheterna kräver det”.
När ett land förbjuder samtliga oppositionspartier – inklusive systerpartiet till Magdalena Anderssons socialdemokrati – kallas det i Bryssel inte för ”auktoritarism”, utan för ”demokratisk resiliens”. Orwell hade knappt kunnat formulera det bättre.
Europa, detta kontinentala moralorakel, har alltså i praktiken gjort kriget till en bekväm ridå. En ridå bakom vilken våra egna ledare kan fortsätta styra utan att behöva svara på den enkla frågan:
Vem förvaltar egentligen folkets pengar – och med vilket mandat?
Och kanske är det just därför ingen följer upp något. För om man börjar granska Ukraina på riktigt måste man i förlängningen börja granska sig själv. Och det, min vän, vore ju verkligen obekvämt.
Av:
Luis Abascal 29 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal