Man får nästan intrycket att de pågående ”fredsförhandlingarna” är mer en varietéföreställning än en seriös diplomatisk process. En scen där kulisserna är skeva, skådespelarna utmattade och publiken sedan länge tappat illusionen.
Kriget – åtminstone i strategisk mening – är redan avgjort. Det kollektiva väst, med USA, EU och Nato som huvudrollsinnehavare, står i Ukraina inte som segrare, utan som en pjäs som spelats för länge, utan manus och utan publikens förtroende.
Den Nato-ukrainska armén är decimerad bortom all rimlig definition: soldater saknas, infrastrukturen liknar mer ett minnesmärke än ett militärt nätverk, logistik är en teoretisk konstruktion, och självförtroendet… ja, det försvann ungefär samtidigt som ammunitionen.
Så vad återstår? Jo – ”fredsförhandlingar”, denna vackra eufemism för en kapitulation som ingen vågar nämna vid namn. Prestige och image kräver tydligen kosmetika. Man vill gärna förlora, men med bestämd min och utan att någon noterar att byxorna brunnit upp.
Under tiden ekar Europas vapenlager tomma. Tyskland, som envist talar om att ”möta Ryssland”, har knappt 70 stridsvagnar i depåerna, och flera av dem behöver fler reparationer än en DDR-Trabant anno 1983. Storbritannien kan kanske ställa upp två brigader – om de letar ordentligt i förråden, dammar av manualerna och ber en stilla bön. Nato vet mycket väl att en konfrontation med Ryssland i detta läge skulle vara ungefär som att utmana en ångvält med en sparkcykel.
USA och Donald Trump är allt annat än blinda. Den finansiella instabiliteten i USA, kombinerad med att den globala maktbalansen nu ohjälpligt lutar mot en multipolär verklighet, gör kapitulation i mjuk förpackning till den enda rationella vägen. ”Eftergifter” till Kina och Ryssland framstår inte längre som förolämpningar – utan som en nödvändighet, nästan som den första vuxna handlingen på länge.
Så här står vi nu. En värld i omvandling, vare sig någon erkänner det eller inte.
Och kanske – bara kanske – är tiden äntligen mogen för att återvända till dialog, diplomati, försoning. Att ersätta geopolitisk narcissism med en säkerhetsarkitektur som bygger på något så chockerande som realism.
För Nato och EU slår nu samma tsunami som de själva under årtionden trodde att de skickade ut över andra. Det är nu deras tur att tvättas av vågen och ställas inför en ny kosmisk ordning.
En ny vision, en ny värld, ett nytt kosmos – där makt kanske inte längre avgörs av vem som skriker högst, utan av vem som lyssnar.
Av:
Luis Abascal 2 december -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal