Historien är ibland cyniskt konsekvent.
Även tyranner har känt behovet av en förevändning. Till och med Adolf Hitler fabricerade den 1 september 1939 en falsk förevändning – den så kallade Gleiwitzincidenten – för att hävda att Polen hade attackerat Tyskland. Den lögnen blev startskottet för Andra världskriget och för invasionen av Polen.
Men i vår tid tycks inte ens skenet av en ursäkt längre anses nödvändigt. Donald Trump och staten Israel har under det senaste året attackerat Iran vid två tillfällen, samtidigt som de offentligt talade om förhandlingar. Diplomati i ena handen – och kniven i den andra. Ett klassiskt förräderi: kniven i ryggen.
USA:s försvarsminister Pete Hegseth har dessutom uttalat sig omgiven av höga militärer i USA:s försvarsmakt och beskrivit detta krig i religiösa termer – som ett slags korståg mot de “otrogna”. Han citerar ur Gamla testamentet och tycks se världen genom ett medeltida raster. Det är en retorik som för tankarna till de nio historiska korstågen som mellan 1000- och 1200-talen förde europeiska arméer mot Mellanöstern, Egypten och Jerusalem.
Under tiden pågår förstörelsen. Iranska städer bombas, och deras civila infrastruktur – broar, elcentraler, vattenreservoarer – demolerats systematiskt. Skolor träffas av bomber, med hundratals döda barn och lärare som följd. När krigets maskineri börjar behandla civila liv som strategiska detaljer har man passerat en moralisk gräns som mänskligheten en gång lovade sig själv att aldrig mer passera.
Det är därför historien blir så bittert ironisk.
Vid Nürnbergrättegångarna efter kriget var det amerikanska jurister som anklagade höga företrädare för det nazistiska krigsmaskineriet. Ett av huvudbrotten var aggressionskriget – att starta ett krig i strid med internationell rätt – ett brott som definierades som ett brott mot mänskligheten.
Idag tycks samma principer, inskrivna i internationell rätt och i Genèvekonventionerna, behandlas som valfria dokument av just de stater som en gång var med och formulerade dem.
Detta är den stora filosofiska paradoxen i vår tid: när makten blir tillräckligt stor börjar lagen betraktas som något som endast gäller andra.
Och i det ögonblicket uppstår den farligaste frågan i internationell politik – inte vem som har rätt, utan vem som fortfarande bryr sig om rättens existens.
Av:
Luis Abascal 4 april -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal