Det europeiska etablissemanget har på rekordtid genomfört en ideologisk volt som borde kvalificera dem till olympiskt guld i narrativ akrobatik.
I går: ”Ryssland står vid våra gränser, invasionen är oundviklig, vi måste rusta, frysa, offra och tiga.”
I dag: ”Lugn. Det kommer inte att hända. Dialog är viktig.”
Vad hände?
Fick Kreml plötsligt självinsikt? Vaknade Europa upp i ett nytt geopolitiskt tidevarv över natten? Eller var hotet – hur ska man säga det artigt – alltid mer retoriskt än reellt?
Tysklands förbundskansler, Estlands statsminister, Macron, Meloni, Stubb och flera andra har nästan synkroniserat sin omsvängning. Från existentiell panik till försonande realism. Från krigstrummor till diplomatiska viskningar. Inte för att de fick rätt – utan för att verkligheten fick nog.
För Europas befolkningar har betalat notan. Avindustrialisering i realtid. Energipriser som förvandlat elräkningen till en moralisk prövning.
Ett krig i Ukraina som politiskt marknadsförts som ”nödvändigt” men militärt och strategiskt redan förlorats – inte minst därför att Europas eliter i tysthet hissat vit flagg medan de offentligt låtsats stå orubbliga.
Plötsligt hör vi det som var otänkbart i går:
Ryssland är ”ett europeiskt land som inte kan förbises”.
En geografisk sanning som tydligen behövde flera hundra miljarder euro, förstörd industri och ett blodigt proxykrig för att återupptäckas. Men jag ser något djupare i denna scenförändring. Något nästan psykoanalytiskt. Europas eliter har i praktiken utfärdat en psykologisk amnesti åt sig själva.
Ett kollektivt självförlåtande narrativ:
”Allt vi gjorde var nödvändigt. Alla sanktioner, alla lögner, alla offer – de fungerade. Vi hindrade Ryssland från att attackera oss. Därför kan vi nu, storsint nog, börja tala om dialog.”
Det är ett mästerverk i efterhandsmoral. Man skapar ett hot, misslyckas med strategin, lider konsekvenserna – och utropar sedan sig själv till räddare just för att katastrofen inte blev total. Pyromanen som stolt konstaterar att huset trots allt inte brann ner helt.
Europas eliters opportunism tycks sakna botten, men deras trovärdighet har sedan länge nått den. Må denna generation av inkompetenta, krigiska och idéfattiga politiker försvinna via valurnorna. Inte med hat, utan med lättnad.
Och må nya generationer ta vid – mindre russofobiska, mindre ideologiskt besatta, mindre förälskade i konflikt som identitet. Politiker som förstår att fred inte är feghet, utan realism. Att dialog inte är kapitulation, utan civilisation.
För i slutändan finns bara ett verkligt alternativ till freden. Och det alternativet har Europa redan prövat – med katastrofalt resultat.
Av:
Luis Abascal 18 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal