För varje imperium finns ett ögonblick då framtiden slutar be om tillåtelse.
Det Davos och eliterna fruktar mest är inte bullret från gatan, inte protesterna, inte ens Donald Trumps oberäkneliga temperament eller hotet om militär makt över Grönlands is. Det de fruktar är tystnaden som följer efter ett ord de känner alltför väl från historien: det oundvikligas återkomst.
Det globalistiska systemet – byggt på skuld, spekulation och narrativ – har alltid levt på föreställningen att historien är frusen. Att maktens geografi är evig. Att dollarn är naturens lag och inte ett politiskt kontrakt. Men eliterna vet nu, i sina slutna rum och privata flygplan, att denna tro har börjat vittra. De vet att dollarn försvagas, inte av ideologi utan av tyngdlagen. De vet att BRICS idag representerar halva mänskligheten och en växande del av världens verkliga produktion. De vet att världen inte längre roterar runt ett enda finanscentrum utan kring flera gravitationspunkter.
Och kanske mest smärtsamt: de vet att Europa – civilisationens gamla fyr – har reducerats till en åskådare, ett museum med starka åsikter men svaga muskler. En kontinent som kommenterar historien istället för att forma den.
Men det finns en djupare panik än geopolitiken. En existentiell rädsla.
Väst har satsat allt på det osynliga. Algoritmer som lovar framtida vinster. AI som ännu inte betalat sin skuld. Kvantlöften staplade ovanpå lånade pengar. En teknologisk bubbla där värderingar ersatt värde, där kod blivit viktigare än koppar, och presentationer viktigare än produktion. Det är ett kasino förklätt till innovation.
Samtidigt har Kina gjort något gammaldags – nästan subversivt i sin enkelhet: de har byggt. Tåg som rör sig snabbare än finansmarknadens panik. Elbilar som konkurrerar i pris och funktion, inte i marknadsföring. Solpaneler som producerar energi istället för narrativ. Järnvägar, hamnar, fabriker – ting som kan beröras, användas, exporteras. Medan väst investerade i framtidens löften, investerade Kina i framtidens grund.
Detta är det verkligt oundvikliga Davos fruktar: att världen återigen börjar värdera det som bär vikt, det som fungerar, det som håller.
Den globala nerven rör sig nu längs andra axlar. Via Peking och Shanghai, Delhi och Moskva, São Paulo och Kapstaden. Inte som en konspiration, utan som ett biologiskt skifte – där energin söker nya nervbanor när de gamla slutat fungera.
Detta är inte civilisationens fall. Det är dess omkalibrering.
Och det är därför eliterna darrar: för de vet att det oundvikliga inte kan sanktioneras, inte stoppas, inte regleras bort.
Historien har rest sig från konferensbordet. Och den väntar inte längre på Davos.
Av:
Luis Abascal 21 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal